Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1865, sida 2

Ell gislermal af kärlek. Af Wilkic Collins. (Forts. fr. n:o 48.) Man kunde aldrig få ett trefligare sällskap än kusin Hal. Han öfwerflödade af tokroligheter och anekdoter; war alltid lifwad och den mest godmodiga person i werlden; egde den högsta grad af galanteri mot fruntimmer; war aktningsfull och förtrolig och tillochmed war hans förtrolighet så öm och manlig, att man aldria hört att någon råkat i delo med to nom, men twärtom att många funnos som älskade honom — ja det war hand egenhet och grunden till hang många segersånger. Alla dessa egenskaper gjorde ho: nom till ett på en gång farligt och behagligt sällskap för de flesta unga fruntimmer. Men ehuru Hal war en windböjtel, hade han sitt hjerta på rätta fläcken och swag som han war för upptåg hade han intet tycke för de: som war elakt eller brottsligt. J början war Geraldine skyag och bjöd tilattiakttaga en wiss wärdighet mot honom; men kusin Hal skrattare åt allt detta och inrättade fia inom en otro: lig fort tid på den möjligast angenäma fot. Tant Amphley, såsom han kallade henne, onförtrodde den wackra unga frun i hang wård på ett ganska besynnerliat sätt; och så mycket besynnerligare, fom hon war känd såsom en af de skarpaste drakar, hwad den offentliga anständigheten widkom. Geraldine gjorde nemligen inwändningar met att rida allena med hos nom. — Sfulle Arthur tillåta det? Och mrs Mm phlett foarade: — Hwem af oss båda förmår bättre