Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1865, sida 2

henne. Han är förtjust öfwer hennes öppenhet och munterhet, hon öfwer hang goda lynne och mänffaps liga fått. Och han är werkligen en ganska treflig sällskapskarl, ehuru jag ide fan dela Geraldines stora bes undran för honom. Hon sade nemligen i går afton att hon önskade, att du more mera lif honom. För mig är hwar och ens enskilta person helig och jag wille icke ha något moraliskt lappwerk, om jag blott kunde. Miss Vaughans owilja mot Henry oroade mig mycket. Hon talte i går afton helt allwarligt till din hustru om hennes uppenbara tycke för honom, hwiltet Geraldine kallar fufin-tyde; men miss Baughan krossade henne med en af sina stolta blickar och lilla Geraldine sprang till Henryskufin Hal, såsom hon benämner Hos nom — för att föfa skydd och förswar. Arthur läste ide mera. Han sammankramade brefwet i fin hand, betäckte sitt ansigte och suckade. Hwarken denna eller följande dag eller ens den derpå följande skref han till sin förwånade hustru. Hittills hade han skrifwit hwarje dag, enliat nygifta mäns wana; men nu alltför misstänksam att kunna skrifwa öppet och för stolt att yppa sina misstankar, föredrog han att alls icke skrifwa, såsom det lättaste sättet att lösa denna swåra uppgift. Derwid krossade han nä stan den stackars Geraldines hjerta, hwilket, omedwes tet om allt ondt, ide försedte henne med någon ntcs fel till denna påta. Hon war säker på, att han war siuk — han bade råkat ut för något olycksfall — blifwit öfwerkörd af en omnibus eller en af dessa kolossala wagnar — blifwit garotterad — han mar dör ende — han war död. Hon genomgick denna skala af farhågor, öfwer hwilka hennes swärmor skämtade på sitt wanliga sätt, men den godhjertade Hal sökte att förjaga. (Forts.)