Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1865, sida 2

bedöma det passande, du eller jag? Och om jag säger, att du fan rida tillsammans med din kufin, är det wäl då passande af dig att helt öppet föga mig, att jag är en osäker ledarinna för dia och att du gjorde orätt i att antaga mina wanor och åsigter? Geraldine skref dagligen till fin man. Hon hade ganska litet att ffrifiwa om, undantagande om fin öm het för honom och hur behagligt kusin Hal gjorde det åldriga och dystra Thornivale; och kusin Hal upptog en stor del af duken. Han war för närwarande den enda händelsen och händelserna upptaga i bref ett stort utrymmc. Men mellan Arthur och fufin Hal hade altsedan deras tidigaste barndom rådt en märkbar och afgjord owilja. Jcke uppbrusande och uppbrusad; men icke mindre häftig, fastän beherrskad och qwäfd. Han ansåg Arthur wara wresig: Arthur honom lättsinnig: han sade att Arthur bordt blifwit prest, Arthur att han bordt blifwit aktör, om ide hellre Hand-narr. Således blef Arthur rasande då han hörde, att Hal war på Thornivale. Han förundrade fig öfwer fin mor, skymfade Hal och kallade Geraldine fjollig; och derwid tänkte han på, hwad hans mor en gång sagt angående hang hustrus swaghet och lättböjlighet och han blef ännu mera swartsjuk. J denna älskwärda sinnesstämning erhöll han ett bref från fin mor. Efter några inledande rader om affärer innehöll modrens bref följande: Det är rätt trefliat att se Geraldine och Henry; ve leka tillsammans säsom de ännu woro barn i barns kammaren. Geraldine har blifwit så wacker, och är idel lif och rörlighet hon är en helt annan person, än den gråtmilda, nervösa och nedstämda stelflican hon mar, då du war här. Jag fruktar, att du alltför mycket nedstämde henne; Henry deremot upplifwar