och god, o. s. w.; men hon eger ejamera fasthet, fielfförtroende, omdöme, eller sätt, än ett barn. Och du wet detta likaså wäl som jag. Se, här är hon. — Jag talte som bäst om dig, Geraldine. Mår du wäl i dag? frågade hon plötsligt. — Ja, jag tadar er, förträffligt, sade Geraldine alltid nervswag då hon talade med fin swärmor. — Jag trodde inte det; du är blå under ögonen och ditt hår är glanslöst. Will du åka ut med mig i dag? — Om ni få mill, fade Geraldine. Eller ridassmed din man? — Hwilfetdera ni och Arthur behagar. — Min bästa unga fru, fade mrs Amphlett med ett af sina isande ögonkast, när skall du lära dig att ha din egen wilja. — Ja, Geraldine! Jag önskar att du alltid, då man tillfrågar dig, säger hwad du sjelf helst önskar, fade Arthur med en skymt af missbelåtenhet. — Jag är rädd att wara sjelfwisk och obetänksam mot andra, fade Geraldine hastigt. Men om ni få tycker, få river jag hellre med Arthur. — Du wet att jag ämnar min till Croft,för att befe unge Vaughans stuteri; återtog Arthur ännu med sammaj otåliga ton. Nå, will du då rida med mig i dag? — Ad, fe nu, hwilken nytta har jag wäl af att man låter mig wälja, utropade Geraldine ochsgjorde ett fåfängt försök att le och synas glad; i stället from brusto tårar i hennes ögon, ty de tre weckor, hwilka bon tillbragt under fin fwärmors tak hade gjort henne fullkomliat nedslagen. ö — Wore det icke merazpassande, om du icke skulle