dessa män just de som oftast gifta sig under sitt stånd, i stället för att wälja en hustru, som bäst skulle kunna uppfylla deras fordringar på ett sällskap, tänka de ena dast på det fom tjusar ögat och falla det kärlek — jås som äfwen du Arthur gjort, då du walt Geraldine i stället för miss Vaughan. — Mif Vaughan! Du kunde lika gerna ha fors drat att jag skulle gifta mig med en staty. En macs ker flicka, jag medger det; men utan en gnifta till lif och en droppe mensklig blod i fina ådror. — Våt få wara. Likwäl skulle hon ha warit den rätta och naturliga hustrun för dig. Hon war ett fruns timmer af din ålder och ditt stånd, skapad att bli en försyn för ett sällskapslif, fom anstår din hustru, rik och wäl uppfostrad, korteligen egande alla de egenffaper, som kunna fordras af Thorniwales blifwande wärdinna. Du försmår en sådan fullkomlig harmoni för hwad? jo, för ett litet blåögdt intet; som icke kan representera fom ett fruntimmer af werld och fom ftis ger i fin wagn med orätt fot. — Men som eger gorhet, lärlek, oskuld, trohet... — War inte en narr, Arthur, afbröt honom mrs Amphlett. Hwad gör du, will jag fråga, med denna öfwerflödiga fulländning i hennes natur. Allt detta är ganska behagligt, will jag medge, då det är inskränkt till dig och medan du är wid hennes sida och inwerse far på henne, men ffall ej, då du är borta, samma eftergifwenhet, fom gör henne få förtjusande för vig, ställa henne lika mycket under någon annang inflys tande, fom nu under vitt? Stackars gosse! du bar bes laftat dig med den olidligafte af alla bördor — med en swag och karakterlös ledsagerska för hela lifwet. Så, få, nefa inte eller stall du göra mig ledsen. Jag wet, hon är mycket älskwärd och wacker, och intagande,