Ell giflermäl af kärlek. Af Willie Collins. (Forts. fr. n:o 46.) — War åålamodig några dagar, min män, fade sjrthur tröftande. Hon har haft många forger i sitt Lif och detta har gjort henne strängare af naturen. Men jag fan ej tro, att hon alltid skall wara så ber fynnertig fom hon är i dag. Jag fan ej tro annat, att min Geraldines behag och godhet ffall göra henne mildare stämd och twinga henne att älska och wirdera en, fom man ej fan känna utan att älska. — Ack, Arthur! Jag har aldria så höat skattat ping wänliga ord fom i dag, utropade hand unga hur Ara med en min och åtbörd, uttryckande den mest rö: färlet. — Om du älskar mig och tror på mig och ite blyges öfwer min, få må hela werlden förakta — oh jag skall ändå wara stolt och lycklia. — Hela werlden skall akta. dig fade Arthur, ffratMien kom och bada dessa stora blåa ögon och an stöja mellan dem och ven yttre werlden. — nin mor med få mycket lugn som möjligt och pa för henne få ljtet fom möjliat vin känsliahet. mag, att hon. aktar styrka mera än hon fympatifes vc med fänslan. Hon skulle ära en segrande fiende om oc aldrig få föraktlig — mer än hon ffulle medlidande med en slagen, om också attningd: i Jelkber wilja och sjelfkänsla aktar hon, äfwen ve Åro fullkomligt stridiga met hennes; rädsla, nad och retlighet föraktar hon helt enkelt och tvamHem under fina fötter. Blif ide rädd för henne.