Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1865, sida 2

werbricka; eller — nej, stanna — det är bättre att dy lemnar dem här. Du fan ju ånyo få ett anfall, tillade hon åt Geraldine. — Jaa försäkrar dig, mamma, att jag aldrig förr fett min hustru få nervswag, utbrast Arthur; i allallmänhet är hon både liflig och glad. Jag har ale dig fett henne få uppskakad. — Werkligen? Det är då ganska olvckligt, att hon walt mig och wårt första sammanträffande för för att wisa en swaghet, hwilken somliga anse intregs sant, men hwilken förekommer mig barnslig och hwilfen jag werkligen betraktar fom ett slags wansinne. — Kom! tillade hon, jemkade sig i sin ländstol och talade med en litet mindre skonlös betänksamhet, wi ha nu genomgått wårt första möte, hwilket jaa antar att du, fom war delinqventen, fruktade mer än jag. Wet då, att jag glömmer all den personliga missaktning du wisat mig genom ditt hemliga giftermål, Arthur, allt det bedragna hopp och den sårade stolthet jag kännt wid din förening så långt under ditt stånd. Jag är en rättfram qwinna, Geraldine. Ditt namn är Geraldine, är det ide få? Jag tyckte vu blef skrämd och såg förs wånad ut, då jag kallade dig få. Gör inte det! — o jag inbjuder er båda att qwarstanna hos mig få länge bet behagar er att anse Thorniwal fom ert hem. Låt oss glömma det framfarna. Gryee skall wifa dig till ditt rum, unga fru, om du ringer twå gånger med tlockan; och jag wågar tro, att wi med tiden skola bli temligen goda wänner. — Arthur! bäste Arthur! hwad skall det bli af mig, om din mor ide blir mildare stämd mot mig! tlagare Geraldine, då hon blifvit allena med fin man. (Forts.)