Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1865, sida 2

Hon skrattade; — ett lågt, twunget och förakt: fullt skratt, fom ökade den arma Geraldines farhågor. : Denna wänte fig till fin man och toa sin tillflylt i hang armar, och, gömmande sitt hufwud inwid hans bröst, utropade hon bewekligt: — Ack, Arthur! för mig bort — för mig bort! och utbrast derpå i tårar. Mrs Ampjhlett ringde helt lugnt i en klocka. i — Ett glas kallt watten, Jones, och begär af Gryce luktsaltet, som finnes i mitt rum, sade hon, då betjenten inträdde. Detta unga fruntimmer är nervswagt. Fruns ton och outsägligt föraktfulla sätt wäckte Geraldine ur hennes swaghetstillstånd, werksammare än kallt watten och luktsalt. Hon kände äfwen Arthurs hjerta klappa under sin hand, och ehuru han lade sin arm omkring henne och ömt tryckte henne tin sig, litjom stumt försäkrate henne om sitt beskydd, fruktade hon dock att hafwa beswärat honom, mera derföre att hon warit swag än emedan han wisat nå got missnöje. — Nei, jag känner mig allsicke illamående, sade hon och försökte skratta och skakade tillbaka vet glänsande bruna håret, som hade fallit henne öfwer an) sigtet. Jag befinner mig fullkomligt wäl — det ör ingenting — jag är ganska ledsen, tillade hon och undertryckte fortfarande tårarne, som wille stiga upp i hennes ögon. ö — Ar du ofta nervswag? frågade mrs Amphlett och fästade sina hasselbruna ögon strängt på henne. Det måste wara ganska beswärligt för via, skulle jag tro, och anstår föga mrs Arthur Amphlett. Du kan ta bort det igen, Jones, sade hon till betjenten, som inkom med kallt watten oc) en liten flaska på en filf