Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1865, sida 2

Ell giflermäl af kärlek. Af Wilkie Collins. I. — Förlåtelse, Arthur? Du behöfwer sannerligen icke begära någon sådan! fade frun med ett kallt le: ende Du war myndig och epde frihet att wälja, fom du wille, och om du genom detta mal fwikit mitt hopp och omintetgjort mina afsigter, är knappt en sak, för hwilken du behöfwer begära min förlåtelse — mitt erkännande, om du få will, oc det har jag medgifwit. — Jag önskade att ni wille säga detta i en hjertligare ton, mamma, sade Arthur allwarsamt; trots edra wänliga ord, finner fig mitt hjerta kallt och ned tryckt. — Uppmuntra då du din man, sedan hans mors ord förlorat all sin makt öfwer honom, sade mrs Amphlett ännu med samma besynnerliga och stränga leende i ansigtet, i det hon wände sig till ett unat och wackert fruntimmer, fom blygsamt stod i bafgrun: den, och styft tog henne i handen. — Det är endast hans kärlek för er, fom gör honom tweksam, stammade flickan och såg märjande upp till sin make. — Jag bad dig förtaga intrycket — icke förklara orsaken för mig, återtog mrs Amphlett. Jag är rädd att tu ide har lätt att fatta. Du är förwirrad och satnar sjelfbeherrskning, fer jag; du rodnar ocfå och gör, då du talar, grimaser, fom wanställa din wackra profil. Wi måste genomgå åtskilliga lektioner, innan du blir passande för mina wänners förmak och din mans bekantskaper.