Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1865, sida 4

det wara min pligt, att föra henne till dess rätta mor, till def twillingsyster .. till en rik swåger — med ett ord, till dess egen familj, der hon kan bli älskad och omhulrad; medan jag, arme ruienerade. barnlöse och hemlöse gubbe, irrar omkring i wida werlden, sökande någon håla, der jag kan få sluta mitt eländiga lif. — Tårar qwäfde här den gamle öfwerstens röst. — Pappa! pappa! öfweraif mia ide. Jag följer via hwart du går... Blott lemna mig ide! Man wet ej rätt, om det war mot: gången, fom bade gjort Jenny ödmjuk och nöjd med äfwen den uslaste lott med honom, fom hon hittills älskat och wördat fåfom far; eller om det war förffräckelsen öfwer att äta nådebröd hos Torsson och hans hustru, som afpressade henne detta utrop. Emellertid fattade Arne öfwerstens hand och sade: — Jcke så, herr öfwerste. Stanna här tillika med Jenny, och blif min Hens nys far, äfwen. Jag har Gud ffe lof nog för oss alla och skall finna mia outsägligt lycklig af att få ett bildadt mans liat sällskap, jemte behöfliga kloka råd. Systrarne, hoppas jag, skola snart lära känna och älska hwarandra. De båda twillingarna lågo först i hwarandras armar och sedan tillsammans slutna till den öfwerlyckliga modrens hjerta. Der blef en allmän omfamnina och om öfwerstens och Jennys afresa blef ej widare någon fråga. Wi hafwa nyligen sport — och det af resande, fom äro grannar och wmngängeswänner till familjen på Björnhyttan, att allesammans befinna sig mycket wäl; att Thorssons förmögenhet årligen ökas, liksom hans familj — han har nu sju barn — att han, öfwersten och fru Mölter komma förträffligt öfwerens; att Jenny blef, redan några få månader efter fin anfomft till Norge, gift med den unga lätaren, fom är Thorssons wän och fom i Upfala räddade fru Möller från den swåra sjukdomen; att de bo i närheten af Björnhyttan; att Jenny är en skicklig husmoder, en huld maka och en öm moder för twenne små flickor — allt detta ha wi sport och sinna en alädje i att meddela det åt läfsaren. (Kalm)