Wi draga en slöja öfwer Jenny Kalms hjerte qwal. Det är mera grannlaga att skyla, än att blotta det för alla. Tre år woro förflutna. Scenen förflyttas nu till Norge, till jernbruket Vjörnhyttan i Trondhiems amt, en bland de på en gång wildaste och naturskönaste trakter i bela norden. Här lefde Arne Thorsson på sin ärfda jord, en rik bruksegare, en af alla aktad, werksam och driftig man, stor filantrop och utmärkt god husbonde, samt — hwad som för honom sjelf war ljufwast — öfwerlycklig mate och far till twenne små raska och wackra söner, deras förtjusta mormors ögonstenar. Att söka skildra det uuga parets lyda wore ett fåfängt försök. Nog af, att det är en alädje att blott weta, att så mycken sällhet kan — i flera år å rad — för någonzjeller några finnas på jorden. Wi säga med flit några år å rad; tv ingen tror wäl ändå, att någon lifwets himmel får förblifwa alldeles utan moln. Ån komma sjukdomar, än komma förlnstex och — Gud wet allt hwar, som påminner menniskan om att jorden ide är wårt rätta hemland. Emellertid återgå wi till wår berättelse. Ånnu hade ingentina stört Arne Thorssons och hang unga makas lycka. De tre åren af veradäktenskap habe warit att likna wid en wacker Junidag; få stilla och fridfullt have ve framalidit. Jntet af allt hwad Arne hos fin Henny uppffattade — i fråga om yttre behag och älskwärdhet — aladde honom vod fi mycket, fom hennes werkliga owanliga musikaliska talang, hwarom han alvrig Haft ringaste aning, förrän hon satte fig till hans utmärkt goda fortepiano i deras nya hem, och spelade och sjöng, så, att han, som sjelf ende dessa båda talanger i en