Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1865, sida 2

Schylanders på Drottninggatan, der Arne hade hyrt en vupplett åt vem och der de bodde fom resande, hwaremot han sjelf fortfarande bodde på gäftaiftvares gården. Hur omforasfullt man sökte förhemliga vagen och ftunden för den blifwande wigseln få spreds dock un: derrättelsen derom fom en löpeld, hwilket hade till följd att förstugan, trapporna och portaången till det hus, der den heliga ceremonien i några få wittnens närwaro firares — ia, hela gatan, fom ledde dit, woro bokstafligen fulljpärrade med menniskor, få att oordningar uppstodo och polis måste anskaffas. Bruden ämnade icke wisa sig för någon; men en univerfitetgstad tjenar sådant till ingentina, ty herrar studerande ha en egen talang att göra fin wilja gällande. Och när nu den sköna, enkla bruden, i fin enkla hwita klädning och dito slöja, framträdde, lyft af tvenne marskalkar och åtföljd af modren — ty brudtärnor hade hon inga — blef det ett allmänt fort öfver hens nes skönhet; men tillika höjde fia flera röster fom ros pare: Det är ju öfwerfte Kalms dotter! Det är ju fröken Jenny Kalm! ZJcke funna twå få lika perfoner finnas. Det måtte wara trolleri med i fpelet! Bruden wisste ej hwad de menade, men brudgum men wisste det. Någon hade påstätt — men man wet ej om det påståendet är tillförlitligt — att Jenny Kalm sjelf skulle, djupt maskerad, d. w. s. förklädd, hafwa warit Dder, för att fe bruden, samt, upprörd såsom hon förut war, warit nära att dåna Wid den plötsliga anbliden af sitt andra jag. Redan följande morgon reste de nygifta, iemte modren, och förswunno för alltid från det samhällets horisont.