För Lördagsawällen. Meunistans höga bestämmelse. Mennisktoslägtet utmärker fig framför alla öfriga stapade wäsenden redan genom sin troppsliga daning, men ännu mera genom in fjäls oändliga företräden. Djuret har wäl äfwen till en wiss grad — minne förftånd öfwerläggning och tombinationsförmåga, ja winner till och med ge nom inftiniten förmåga att utföra många arbeten till en sadan fullkomlighet och med en sådan oswiklig fäterhet och lätthet, att den mest konstfärdiga hand ej skulla funna göra dem efter — men huru långt frår dock ej äfwen det mejt intelligenta djur efter menniskan! Hon allena sträfwar mot högre mål, hon allena bär inom fig ett samwete, hon allena äger en medfödd moraliff lag, hon allena förstår att mäta tid och rum efter i hennes själ djupt inpräglade regler, hon allena länkar den ena sanningen till den andra bewarar sin wunna erfarenhet åt sina efterkommande och uppstiger från det ena trappsteget till det andra på me tandets trappa; hon allena höjer fig öf wer materiens låga rike och känner genom ven själ, fom bor inom henne, en högre andewerlds tillwaro; hon allena har med wetande af att det efter detta lifwet äfwen finnes ett annat! Och till hwad ändamål blefwo dessa eminenta förmögenheter menniffan förlånade, till hwad ändamål fit Hon, fom ju äfwen dwäljes på jorden, denna blid in uti ett sällare lif efter detta? Skall hon blott inffränfa fig till en djurist existens — få ftår hon ju långt efter djuret, ty med mindre möda förftår detta att ffaffa fig fin föda, insekten uppfyller alla fina lefnadsbestämmelfer med samma fulltomlighet fom hon och känner derwid inga sorger, ingen ånger, inga fammetsförebrå elser öfwer en förfluten tids försummelser, ingen fruftan för den dömande gudomen. Nej! Menniskans företräden, fom annars blott woro en hånande skänt af en demon, förestrifwa henne en ädlare dana, betydel: sefullare pligter, högre bestämmelser — od) blott på denna mäg finner hon fin illfredsställelse och lycka, ty blott på denna luppfyller hon ändamälet med fin till warn. Sjelffullkomning, sjelfförädling och He frielse från fina sinliga begärs herrawälde och egenkärletens bojor äro det upphöjda mål, efter hwilket hennes wilja maste ssträfwa. ( Hon sdall lifligt brinna för de höga sidealerna: Gud, fädernesland, dygd! Hon iskall träget bilda fig till medborgare i en ibättre werld, wemodsfullt förja, när henz nes swaghet afleder Henne från rätta mä gen, och jubla af fröjd wid hwarje steg, Tom hon tillryggalägger på det godas och lannas bana! Hon fall wara hjelpsam, god och rätt: wis — ty rättwisan är gudomens härligaste attribut och menniskan är aldrig mera lit Gud, än när hon bringar rätts 2 å wifan offer, litsom en orättradig handling tsär den tyngsta börda, som tan trycka på ti hennes samwete. Hon stall efter måttet of fina förmö Igenhetev och tvafter, rilta sin själ med r nyttiga kunstaper, ty wetandet är en maft, lod) den fom wet mycket, fan äfwen i en widare trets wara sina medmenniskor nyttig. Hon skall slutligen äfwen genom mått: lighet och lämplig öfning af fina krafter stydda och warda sin troppsliga helsa jä som en dyrbar förmån — ty en frif tropp är den fafta grundwal, hwarpå för! en frisk själs tempel tan resa fig i hel sin skönhet! Hon skall med ett ord åt alla rigtnin gar eftersträfwa den höga förebild, fon hon bär i sitt sköte och wisa fig wärdic ven upphöida kommande tid, font den au — — — — —