Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1865, sida 2

ansigte wid Thorssons arel, blygt bekännande, att hon . älfkade honom. Hon trodde få åtminstone; ty aldrig förr hade hon för någon erfarit denna känsla, fom hon erfarit alltifrån första ögonblicket hon såg den unge norrmannen. O, hwad hon war skön i detta ögonblick och hwad de båda kände sig lyckliga! — Nu, utropade Arne, fan jag vå få erbjuda min hjelp utan afslag. Af den blifwande äkta mannen och mågen fan Henny och hennes mor emottaga allt, utan att rodna hwarken inför fig sjelfwa eller andra. — J bet fallet äro wi af olika tankar, swarade fru Möller mildt. Af min måg. . . min dotters make stall jag en gång funna mottaga mina återstående dagars lyckliga lott, innerligt tacksam för hans gorhet men ingenting af min dotters trolofwade. Någon olycka . . . derifrån Himlen beware oss ... emellertid — någon oförutsedd händelse kunde lägga hinder i wägen för en förening. Tänk, då huru illa, om Henny och jag hade want oss wid ett godt, som sedan ide kunde fortwara! . . . Nej, låtom oss förblifwa i wår torftighet, intill den dagen då ... — Nog! föll Arne henne i talet; den dagen ffall vå ide blifwa långt aflägsen. Jag ämnade först resa hem och laga allt i ordning till min sköna bruds emottagande; men nu ändrar jag åsigt. Hellre än att ni båda ännu någon tid skolen qwarblifwa här och hafwa det få, fom nu heldre ber jag att iag redan i morgon fredag får taga ut lysning. Wi resa då genast efter wigseln och hjelpas sedan åt att ordna alltjammans. På detta förslag ingick fru Möller med glädje och ganffa riktigt blef lysningen redan följande dag uttagen. Fru Möllers wän, en bestedlig snickare,