Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1865, sida 2

En spegelbild. Novell af Wilhelmina. (Forts. från N:o 43.) Bland dessa sednare war Arne Thorsson. Han stulle ju hemta den beställda reswäskan; han wille se om fru Möller blifwit frisk och — han wille frams förallt fe Henny ännu en gång. Reswäskan war färdig, fru Möller war uppe och såg temligen rask ut, och Henny? ... Hon rodnade starkt wid Thorssons inträde; men icke af förtrytelse. Nu uppstod emellan de tre ett långt och förtroligt samtal. Arne sade hwem han war, bestyrkte det medelst framwisande af papper, som han merförde, omtalade att han mar förmögen, berodre endast af fia sjelf och kunde således ej frukta någon enda mens niskas inblandning i hang angelägenheter, hwarefter han bos fru Möller anhöll om hennes dotters hand. En bekymmerfri lott blefwe derwid försäkrad åt både mor och dotter. Ty Arne tog för afgjordt, att den förra skulle följa den sednare, samt lofwade heligt, att göra bådas dagar få lyckliga, fom det någonsin stode i hang förmåga. Det låg få mycken sanning och uppriktighet iden blidsköne unge mannens himmelsblå ögon, att både mor och dotter med innerligaste glädje antog anbudet, intet ögonblick betwiflande, det ju det djupaste allwar läge till grund derför. Fru Möller lade, djupt rörd, fin dotters hand i den redlige norrmannens, uttalande öfwer dem fin warmaste wälsignelse; Henny dolde fitt