Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1865, sida 2

fungerade wid detta tillfälle såsom brudens far och den norska doktorn följde med å brudgummens sida. Förlofningsringarne hunno ej bli färdiga förr än om aftonen af sjelfwa lysningsdagen. Emellertid gick Arne Thorson att göra fin uppwaktning hos öfwerste Kalms. Han ansåg det säsom sin skylrighet, när han der blifwit få djertligt och wäl bemött och af det mottagande han nu rönte kunde han godt sluta, att han war en gerna sedd gäst der i huset. Liksom Henny hade rodnat wid hans återkomst så rodnade äfwen Jenny: men hon lade band på sig, för att synas lugn, och således war rodnaden få has stigt öfwergående, att hon hoppades, det den unge brutspatronen ej måtte hafwa fett den. Han hade det lit wäl och det gjorde honom ondt. TH allt för wäl märkte han hur det stod till med den stolta Jennys stackars lilla hjerta och han ångrade nästan, att han gått upp till öfwerstens. Dock, hur skulle han wäl kunnat undwika vet? Hade ide uraktlåtenheten af denna skyldighet kunnat tydas fom den största ohöf: lighet och otacksamhet? Emellertid, då han ej bar någon ring på fingret och naturligtwis ingenting nämnde om fitt nära före stående giftermål, anade hwarken Jenny eller hennes föräldrar att han war få fästad — aldraminst i Up; fala. Jenny uppbjöd hela förmågan af fin älskwärdhet, fom ej mar liten då hon blott wille det, för att rätt intaga den unge främlingen. Hon fatte fig till pianot och sjöng just de stycken, dem han förra gången sagt fig tyda mest om; hon talade om skandinaviska iden med en ifwer, som gränsade nästan till öfwerdrift; hon gjorde, med ett ord, allt, men nödgades doc med bitter både smärta och harm för fig sjelf erkänna, att hon gjorde det förgäfwes. (Fortf.)