Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1865, sida 3

Sådan war den enkla berättelsen Arne Thorsson hörde. Han drog en djup suck af deltaaande, tog fram ur bröstfickan sin wäl späckade plånbok och sade till fru Möller, att så mycket af dess innehåll, som hon någonsin önskade, stode till hennes förfogande. Men en ådel blygselrodnad höjde härwid båda fruntimmernas anleten och modren yttrade i höflig, men bestämd ton: — Unge berre! .. wi se att ni har ett ärelt hjerta; men behåll era pengar och bed Gud för oss arma, att mår nöd ej måtte gå ända derhän, att wi nödgas taga allmofor. — Säsom sådana trodde jag ej att mitt anbud skulle anses, sade Arne och stoppade åter ned plånboken, både förlägen och litet stött, hwarefter ban tog sin hatt bugade sig stum och lemnade hastigt rummet. Men, kommen ut på gatan besinnade han att han burit sia mindre grannlaga åt, och att fru Möller hade haft rätt att swara honom som hon ajorde. Hon hade en skön dotter och han war en ung man .... Jcke kunde hon fänna hang ärliga hjerta: hon funde ju tro, att hans afsigter woro mindre goda. Studenterna firade ännu ett par dagar i Upsala med sånger och tal, hurrarop, skålar och blomsterkastnina, hwarefter det bar af till Stockholm, der ett dylikt ffådespel uppfördes, från början till slut, ehuru ide med samma lif och nerv, fom i ven ewiaa ungdomens stad. Ändtligen redde de fig att fara hemåt, hwar och en till fitt, hwarwid dock några funno för gort attamar: stanna i Swerige, somliga i Stocholm, andra i Up: sala, dit de med nästa ångbåt återwände, menande att de ej hade få brådtom och att de när fom heldst kunde tomma hem sedermera. (Forts.)