letades han af sina kamrater och wänner. Wi — wi weta dock hwar han war: han hade gått till kojan på Kungsängsgatan. Den unga norska läkaren, hang wän, hade nyss warit der, för andra gången, Tack ware hand ordi nationer och de medikamenter han anskaffat, hwilka ide kostade det ringaste, ty de liqviderades från okändt håll, war den sjuka frun redan mycket bättre. Hennes onda hade mera warit fjälsän kroppslidande, jemte brift på det nödwändiga. Läkemedel och stärkande föda hade tedan gjort sitt till, för hennes wederfående, och Henny fände deröfwer en innerlig, men stilla glädje. Att både mor och dotter togo för afgjordt, det Arne anmodat läkaren att gå dit, samt att det war han, som bekostade medikamenterna, war temligen nar turligt. Men han erkände det icke och ve finao ide tacka honom. De tackade honom dock i sina hjertan. Under det samtal, som nu följde, fick han del af den stackars enkans lefnadsomständigheter, hwilka ehuru ganska sorgliga. woro på intet sätt inwecklade. Fru Möller, så hette hon, hade warit gift med en fattig löjtnant, som dött några månader efter brölloppet, lemnande fin unga enka i ganska stora bekymmer, för utom den allt annat öfwerwägande sorgen, att mista honom, sin ungdomsälskling, sin outsägligt älskade make. nnu några månader och dottren Henny föddes, dock utan att modren ens wisste det, ty hon war sanslös nåde då och en lång tid derefter. Man trodde att on aldrig skulle tillfriskna, att hon aldrig skulle återfå sut förstånds bruk. Åndtligen klarnade det i hennes hjerna och hon pörjade förnimma hwad som tilldrog sig omkring henne. Man bar då till hennes fäng den lilla dottren, fom hon med moderlig förtjusning omfamnade, och fade