Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1865, sida 2

måste owilkorligen falla på Arne. Också war han nog lycklig, att uppfånan den, hwarwid han med en blick, som kanske war något eldigare, än ämnadt war, wi) fade henne att han fått buketten, den han först förde till fina läppar och sedan fästade wid knapphålet. ! Allt detta war ett ögonblicks werk. Det wissa war, att den stolta Jenny rodnade ända upp till hår fästet, antingen hon kastat buketten få med flit eller icke. Den unga norska brukspatronen hade dock icke wäl gjort fin manöver med blomsterbuketten, under det han fortskred, förrän han ångrade den. Jennys spegelbild, som han kallade den der stackars undangömda Henny, framstod så lifliat för hans minne, att det liksom gjorde honom ondt, att han egnat Jenny en hyllning, som ej war af hiertat menad. Hellre hade han welat egna den åt den tarfliga flickan i kojan, än åt den strålande, af alla fjesare öfwerstedottern. På aftonen af samma dag war bal i Carolina Redivivas Sollenitetssal, en af de grannaste baler man någonsin will fe. Ty få mycket ljud, så mycket blom mor och få många wackra flickor funnos der. Ofwer: allt, hwart man wände, bländades ögat och tjusades sinnet af det fmaffula i anordningen, prydda unga damer, hwilka lift luftiga wäsenden framswäfwade på den skönaste dansmusiks brusande wågor. Det war en fest, som kunde hänföra äfwen de gamla och flytta den tillbaka till deras egen längesedan flydda ungdoms Eden. Hwad skulle den då icke wara för alla dessa ynglingar, fom ännu skådade lifwet i guld och rosenröt? Också woro de, såsom man plär säga, i sjunde himmelen. Dock icke alla. En fanns bland de många, som icke tyckte sig wara ens i någon himmel alls — och denne ende war Thorsson. Han stördes hwarje ögon: