Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1865, sida 2

wid närmare påseende fann han dock, att den ståtliga, praktfulla fröken och denna anspråkslösa tärna i kojan, som såg blyg ut och slog ned ögonen, omöjligt kunde wara en och densamma. Hur skulle också öfwerstens potter i en haft funna bli förflyttad från den mjuka, sidenklädra kåsösen i hennes föräldrars falong till den torftiga kojan på Kungsängsgatan? Emellertid . . . . denna förwånande likhet .... Hwilken besynnerlig ödets lek. 3 djupa förunderliga tankar wa ndrade han Kungsaatan framåt, men tog af åt Waksalagatan i stället för att gå till Drottninggatan, hwilket man wål får ursäfta den, fom första gången besöker en fråämmande stad. Länge och wäl skulle han fått få fortskrida, försänkt i grubblerier, fom han war, om ide några landgmån, åtföljda af ett par Upsaliensare, Hade ftött på honom och fört den förirrade tillrätta. Hemkommen till öfwerstens warsnade han endast en skymt af praktblomman Zenny, i dess dyrbara fra sande drägt, men dock nog, för att ånyo få bekräftadt huru påfallande likheten war mellan henne och den fattiga Henny. Midt under sexans buller oc) munterhet tog Arne Thorsson fig tillfälle att ofedd smyga fig bort. Han war dock åtföljd af fin intimaste wän, fom war låkare och hwilken han följde till porten af kojan, der den siuka frun bodde, och hwarest han drog fig tillbala, fatta hwiskande till den unge läkaren: — Här är det . . . gå in, du, men tig för all del med hwem fom har skickat dig. — Jag behöfwer wäl icke bedja dig göra din flit med den fattiga fruns återställande till helsan? ö — Nej, den uppmaningen är öfwerflödig. Farwäl! (Forts.)