Norrländska Korrespondenten – 24 maj 1865, sida 2

sofna generationer hemtat wishet och ur hwars aldrig sinande bölja kommande slägten ännu skola läska sin wishets törst. Allt war här alädje, lif och rörelse, äflan och fträfwan, wäntan och längtan. Alla menniskor woro på benen; man trängdtes och knuffades, men såg dock få innerligt belåten ut. En främling, fom aldrig förr satt fot på den denna swenskt klassiska jord, skulle genast hafwa märkt, att något owanligt war å färde; hwad mera då den, som i dagar och weckor, ja — kanske i månader, hört talas om ingenting annat, än hwad som nu komma skulle. Och hwad war det då, som skulle inträffa? Studenterna skulle komma. Studenterna? Ja, studenterna från Kristiania, Köpenhamn och Lund. Det war, nemligen, ett skandinaviskt ftudentmöte, det andra i ordningen i Upsala. En hwar, som har något minne af den tiden — och det hafwa alla, fom då woro i närheten af Up: sala eller Stockholm, ty det är icke gerna möjligt att glömma dessa dagar, få wida man på närmare Håll genomlefwat dem — en hwar wet således, huru den skandinaviska iden på den tiden förwred alla unga bjernor. Skandinavien och Skandinavien ljöd det från alla munnar. Man sjöng, man talade, man drömde om ingenting annat än om nordens enhet, om de tre nordiska rikenas sjelfständighet, försäkrad endast och allenast genom deras förbrödring. Det war i ungdomens brusande hufwuden och högt klappande hjertan, som iden hade waknat; det war ungdomen, fom, oombedd och sjelfklok, tagit första steget till dess utförande, fom gick med entufias