Norrländska Korrespondenten – 20 maj 1865, sida 2

— —— — — CQ -l—— 8 från bröstet, hwarpå han närmade sig min liggplats. Just nu war ögonblicket inne för mia. Blodet ftocs kade fig, mitt hjerta upphörde att flå. Halfwilden stod på en fots afstånd från mitt läger, med lyftad knif; ännu ett ögonblick och den skulle warit begrafs wen i mitt hjerta! DÅ höjde jag revolwern med en hand, få fall fom ig, sigtade och sköt. En döfwande knall, en dof suck inswept i i ett tätt rökmoln — och jag stod upprätt, under det en dunkel massa låg framför mina fötter. Store Gud! hwad har ni gjort, fiv?7 — ropade halfwilden och sprang fram till mig — ni har dör dat honom! Han ämnade just wäcka er. Jag for tillbaka emot wäggen. Mina finnen, fom hittills legat i en halfflummer återwunno på en gång sin spänstighet. Den förfärliga fanningen for fom en blixt för min själ. Jag hade skjutit Dit Linton, uns der det jag plägades af en swår dröm! Sedan före swann allting hastigt för mina blickar och jag erinrar mig ingenting widare. Jag will minnas att en domstolsundersökning ans ställdes. Advokaterne talade mycket lärdt, men efter läkarnes utsago hade jag wid tillfället befunnit mig i ett tillstånd, fom de kallade ett slags somnolentia eller sömnyrsel. Allt fom passerare inför rätten, war fom om jag ej kunnat fe det. Jag förskräcktes af en förs färlig gestalt, fom tung och swart låg utsträckt på golfwet i hyddan, och ett bleft ansigte stod oupphöre ligt för min själ — ett ansigte, fom jag blott en gåna såg efter den förfärliga katastrofen och aldrig mer — Bertha Lintons, min trolofwades, smärtfulla, förtwifs lade anfigte. e onfig Slut.