Norrländska Korrespondenten – 20 maj 1865, sida 2

Han satte sig på piniekubben sålunda, att han både kunde observera halfwilden och dörren. Denna gång war det mig omöjligt att insomna, oaktadt all min obeskrifliga trötthet. En förfärlig tyngd låg öfwer mitt bröst och hwar femte minut for jag upp, för att se om Dick också war waken. Mina nerver woro till en förfärlig grad uppretade, mitt hjerta slog och jag trodde mina tinningar skulle sprän. gas. Ju mer jag tänkte på halfwildens sätt att bete sig, desto mera öfwertygad blef jag, att han hade mord i tankarne. Uppfylld af dessa tankar, fattade jag min revolwer och Höll den i handen, färdig att nedskjuta mår wärd wid första rörelse af honom, fom syntes mig farlig. En dimma drog sig öfwer mina ögon. Uttröttad af det langa wakandet och mitt ser själstillstånd, försjönt jag plötsligen i ett halft med wetslöst tillstånd, hwari jag wisserligen observerade allt, som försiggick omkring mig, ehuru konturerna af föremålen woro oklara och litsom flöto tillsamman. Ur detta tillstånd uppwäcktes jag af ett lätt sprakande. Jag såg upp och reste mig på armbågen. Wid den syn, som nu mötte mina ögon, upphörde mitt hjerta att slå. Halfwilden hade antändt något slags torrt gräs, fom sprirde en stark wällukt omkring fig. Detta gräs höll han tätt under näsan på Dick, som jag till min förskräckelse fann djupt insomnad. Röken af detta mystiska gräs tycktes beröfwa honom allt medwetande, ty han sjönk långsamt ned från piniekubben och blef liggande utsträckt på golfwet. Halfwilden smög fig nu till dörren och öppnade den sagta. Tre hemska ansiqten tittade in. Jag såg de långa bösspiporna och de bruna händerna, fom fattade tag i dem. Halftvilden pekade med sitt knöliga finger betydelsullt åt det ställe, der jag låg och drog fram en lång, mordisk knif