Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1865, sida 2

början, men sedan blef han allwarsam och delade min åsigt. Wi kommo skyndsamt öfwerens, att medan den ene sof, skulle den andre waka, och så skulle wi tura hela natten. Joel hade för natten öfwerlåtit åt oss sitt läger af elghudar och sina täcken; sjelf, sade han, sof han lika bra på bara golfwet, framför elden. Alldenstund Did oc) jag woro högst uttröttade, hare wi stort ber hof af hwila. Efter ett bastant mål, kryddadt af en duktig klunt ur wår bränwinsflaska, lade jag mig först ned, såsom den yngste. Under det mina ögon allt mer och mer slöto sig, såg jag den dunkla gestalten af Did, fom fatt wid elden och Höll wakt, och half wildens långa figur, fom låg utsträckt på golfwet lik en stor skugga. När Did wäckte mig och fare att min timme war inne, föreföll det mig fom -Enappaft tre minuter woro förflutna. Sedan han fått mia fram ur min wrå, late han fig utan widare omständigheter och snarkade snart wäldiga tag. Jaa anupgade migiögos nen, tände efter min revolver och, sättande mig på en af trätnubbarne, började jag min wakt. Halfwilden tycktes djupt insomna och halfdunklet föreföll han mia wertligen titanisk. Jaa tillstår att jag i detta ögonblick kände, att han i ett handgemäng med ess lätt skulle winna öfwertaget. Jag såg i i elven och började mitt favoritgöra, nemligen att rita figurer i askan Alla slags former bildade sig under mina händer och med största framgång dragen af min dyra trolofwade, Bertha Linton. Jag tyckte hon log emot mig och det war alldeles, som om jag hörde henne säga: Medvan du wakar i i den ödsliga skogen, tänker jog på dig och ber Gud för din räddning. (Fortj.)