Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1865, sida 2

dålig passion, tillftår jag, att jag fattades af en wiss fruttun, fom jag ide få snart skulle blifwa qwitt. Medan han framsatte den utlofwade måltiden, sökte wi genom frågor leda honom in i samtal. Han jade, att ban lefte alldeles ensam och hate med egen hand uppröjt fin boningsplats. Han hette Joel, fade han; vå mi litwäl antydde, att han måtte ega ett. namn till, låtsade ban ide höra, ehuru jag såg att han ronkare ögonbrynen och blixtrade till med fina swarta ögon. Mina misstankar mot mannen ökades ännu mer af ett par skor, fom jag fång stående i en wrå. Dessa skor woro minst tre gånger smärre, än dem wår reslige wärd bar, och litwäl hade han tydligt sagt of, att ban borde allena. Hwem rådde får ledes om dessa skor? Ju mer jag tänkte derpå, desto obehagligare kände jag mig och mina farhågor ökades ännu mer, när Joel, som han kallade sig, tog wåra båda fogelbössor, för att ställa dem åt sidan, och der: wid hängde dem på wäggen på en spik, som satt få att hwarken Did eler jag lunde räcka dem, utan att tlifwa upp på en stol. Jag log litwäl belåtet, då jag kände den alatta pipan på min revolver, som satt i min lärergördel, och tänkte för mig sjelf, att om karlen har några elaka afsigter, få skall ban gå tillväga mera obetänlsamt, då han ide tror oss wara bewäpnade. Jag försötte således ide att behålla bössorna qwar hos oss. Dick hade likaledes en revolver och det wisste jag, att han war en of dem, fom förstå att anwända en fåran i rätta ögonblicket. Mina misstankar mot wår märd öfades flutligen till den grad, att jag ber flöt gijwa Did del deraf. Jngenting war lättare för denne halfwilde — jag war nemligen öfwertygad, att han hade indianstt blod uti fig — än att med biträde af en medhjelpare skära halsen of of. Linton log i