Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1865, sida 2

nar. Wi måste hålla god min i elakt spel och sätta oss att sofwa i ett träd. Du språkar bra, hör jag, men jag är ingen ekorre och förstår mig ej på att fitta och fofwa. Det lär du dig lätt, ty mill du ej beqwäma dig dertill, skola björnarne i morgon frama dig i fina ramar. Nej, jag är besluten att Hela natten wandra omfring. Men, tufan i det, om inte allt bedrar mig, få fer jag ett ljus derborta. SI är det, gud ske lof! Det måste wara en nybyggares hyYydda. Ljuset, hwarpå Dicks nppmärksamhet så hastigt rigtades, war mycket swagt och syntes på ungefär en half mils afstånd; men då sjömannen är nära att förgås, skönjer han med dubbelt skarpa blickar rädd ningens stjerna. Wi satte oss genast i gång i den riftning wi sågo wårt fyrtorn blänka. Det war som om all trötthet hade förswunnit och wi gingo framåt, fom hare wi haft muskler, starka fom jern, och lem mar, smidiga fom en bösskolf. Jnnan fort kommo wi till en uthbuggning i ffogen af ungefär fem tunnlands widd; bort i ena ändan kunde wi urskilja de obestämda konturerna af ett lcagz hus, genom hwars enda fönster ett swagt ljussken strömmande. Med en djup suck af lättnad ilade wi till dörren och klappade på. Den öppnades genast och en man sågs på tröskeln. Wi berättade honom wår belägenhet och han bad oss wänligt att stiga in och wara hemmastadda. i (Forts.)