Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1865, sida 2

som om wi wore hundra gånger innerligare förenade med hwarandra. Det föregående war en del af det samtal, hwars med Dit Linton och jag sökte förkorta wägen, då wi wandrade genom en af Northern New-Yorks skogar. Did war författare och jag målare. Då han derför en wacker höftvag meddelade mig sin afsigt, att på en weckas tid göra en tur inåt skogarne, för att studera naturen, tyckte jag detta war ett förträffligt tillfälle för mig att öfwa mina ben och mjuka upp mina styfwa fingrar. Did hade en wän på andra sidan skogen, som bodde i ett logghus wid stranden af Eckfortssjön; hos honom beslöto wi att inqwartera of. Did, hvile fen påstod fia fullkomligt känna skogen, skulle wara wägwisare, och wi satte oss således i gång till fots från Roots, med wåra bösfor på axeln. Jförlitande på wåra raska ben, hoppades wi att wid nattens ins brott hafwa uppnått den närmaste af Eckfortsjöarne. Skogen war så mörk, att man endast kunde se några få steg framför fig. Barrträdens grenar, fom flinga: rade fig i hwarandra öfwer wåra hufwuden, utestängre ragen, under det grofwa stenar, bedrägligt gömda un: der slingerwäxterna, bildade sielfwa marken. Ju mer dagen nalkades sitt slut, desto swagare blef wårt hopp att uppnå wår bestämmelseort, och af Dicks sorgsna blickar kunde jag sluta, att han förlorat wägsspåret, trots den kännedom om skogen, som han berömde sig af. Först sedan natten werkligen inträdt och wi båda dignade ned af hunger och trötthet, kunde jag förmå honom att tillstå det. Då jag skämtande förebrådde honom derför, swarade Dick: Det gagnar ingenting till, att få Högt skrika ut att mi gått wilse; det lockar bara hit pantar och björ: