Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1865, sida 3

FDfto DUctityutt Ultt, TU PE yhucallangttev tysta hwiloställen. Äfwen detta rum predikar wäldeliga för den tänkande menniskan, ei blott om de jordiska tingens wansklighet och förgängligbet, ej blott om fåfängligheten af all mensklig skönhet och i herrlighet, utan oc om ret ewiga lifwet, om ben gudomligat-menffliga andens odöde i lighet, om menniskans uppståndelse och om hennes förklaring. Huru passande är det ej att falla kyrkogården Gurg! åter! Detta namn påminner oss om ställets helighet och höga bestämmelse, hänwisar på, att Gud sjelf här fått ett. säde, ur hwiltet, likasom axet ur hwete-; kornet, ett nytt lif skall utweckla sig för menniskan, förklaradt och pacsande för; hennes orödliga ande: och inskriften öfwer ingången: Salige äro de röte, fom i Herranom döl gör oss bekanta med deras öde, som här hwila, efter att hafwa rött i Sud och i tron på fin gudomlige Ater-: lösare. ; Huru stilla är ej allting omkring oss, hwilken egendomlig känsla griper oss ej, huru förswinner ej på en gång det mwerldås liga sinnet, när wi närma oss de dödas grafwar! Endast kyrkan, Guds helna hus, framkallar en liknande stämning, — ett omifsskänneligt tecken, att båda ställena äro heliga och höna. Derföre måste äfwen kyrkogården wara nägot mera än en blott begrafningsplats, än ett ställe ver man nedgräfwer döda mens niskors kroppar, måste i sitt sköte innesluta något mera och dyrbarare — något gudomligt, ty en gudomlig anda flältar emot oss, gudomligt säde till ewigt lif! Od få är det, så känner od) uppfattar ret en hwar, som ej tillsluter fin själs öra för det, som här wisserligen ljudlöst, men fattligt och klart talar till honom. Stada tärpilen här bredwid! Kan någonting gifwa oss en mera betecknande bild af sorgen än denna? På det djur: paste böjd och nedslagen är hela dess hållning; mot jorden sänker den sina qwistar och blad, allt hos den häntyder på sorg, ingenting är riktadt uppåt; det är bilden af en djupt bedröfwad enka, fom förlorat fin innerligt älskade mate, bilden af en tronen, omsorgsfull fader, i hwars armar det enda barnet förbleknade ett byte för den obewclliga döden; bilden af en öm fader eller meter, fom bittert sörjes af ofta till jorrkullen nedfallande barn. Se denna graf! Hwad annat mill den wänliga infattningen af ewighetsöblomster, ven på densamma planterade rosen, fnös hwita liljan och förgät mig ejen säga, än: Men nu blifwer tron, hoppet och kärleken, dessa tre! Emellertid uttalar sjelfwa grafwården detta ännu typdligare. Du ser högst upp på densamma inristadt ett kors, ett ankare och ett hjerta, den kristna trons, hoppets och kärlekens fin: nebilder, derunder orden: Här hwilar i Gud, sedan namnet på den här hwilande, i Herranom insomnade kristne. Orden vhär hwilar i Gud, hwilka wiatiga, i sanning upplyftande ord. Ty Gud är lifwet, och den som hwilar i Honom, han kan ej wara död och förblifwa i arafwen. Dessa ord innebära nypftåndelse och ewigt lif. Kan ögat dröja på korset på denna grafwård af jern med förgyllda prydnader, kan själen full af tro försjunka i åskådandet af denna lifwets grund, denna frälsningens källa, utan att wi skulle lefwande tkänna hwad de derunder ristade orden förtroendefullt uttala? Hwi skulle jag för döden bäfwa, DÅ du, o Jesu! för mig dött, l Och på det jag må ewigt lefwa i På kortet utan skuld har blödt? Som Du, jag will oc hädan gå. Som Du, jag åter ffall uppstå. De båra upp: och nerwända, korswis sammanlagda facklorna på en annan Arafs mård, häntyda på lefnarsljusets utflocnande. Huru lidandet och bekymrets natt ofta omtöcknar vig, huru olyckans ftor: mar brusa kring din hjessa, huru din