— Från Japan förmäles, att wintern äfwen der warit mycket sträng och att trakten kring Yokuhama är betäckt af snö. Kännetecken å döde eller skendöde. Bruket att allt för hastigt begrafwa de döde, eller att genast efter döden ut: flytta dem uti falla, aflägsna rum, är ganska wanligt; deremot wore intet att anmärka, om ide en högst bedröflig erfarenhet wisat vet åtskilliga gånger händt, att personer ej warit döde utan skendöde; följderna äro hemska; de funna utan når got widare omordande lätt förs:ås; ofunnigheten och obetänksamheten funna fnappast åstadkomma något rysligare. — Ehuru detta ämne wisst ej hörer till den behagliga lektyren, så tror jag dock att de fleste, med afseende på ämnets stora wigt, ej ogerna skola genomläsa följande: Den werkliga döden sammanfaller ej alltid med de yttre tecknen af lifsfunt: tionernas upphörande; ja! ett dödvlikft tillstånd fan flera dagar fortfara. Eken: död finner man oftast hos barn, swaga personer och åldriga; isynnerbet hos byfteriska, wid puerperal-febrar och i häftiga sjutdomar, då döden haftigt inträffar. Den skendödes utseende är likt en dörs: huden har förlorat sin färg, är blek och kall; ansigtet utan fyllighet (turgor vitalis), ögat stelt; ingen rörelseförmåga finnes; andedrägten och oftast hjertats sammandragningar upphörda; i några få fall hörer ven skendöde vet som före går omkring honom, utan att med nå got tecken kunna gifwa tillkänna att han ännu lefwer ed) pärälnar sina medmen: niskors hjelp, i stället för att brådstörtas uti grafwens natt. Man har uppaifwit flera tecken för en werklig död; de bästa synas följande wara: 11o. Omkring 10 timmar efter döden (stundom förr, stundom sednare) uppfommer den få kallade lif-ftelheten (rigor mortis), den börjar wanligen uti fätleden och halsen, och utbreder fia vers ifrån till kroppens öfriaa leder; i åtffilliga fall är den dock ofullkomlig och af fort warktighet; i andra fall åter warar den 24—48 timmar; böjer man wåldsamt leden, få återkommer ej stelheten. Man har observerat att lik-stelbeten mindre ofta infinner sig efter wissa fjuftomar t. ex. cholera, rötfebrar. 21o. Öaats hornhinna skrynklas och insjunker högst sällan hos andra än döde. 3:o. Neddrager man ögonlocken, få återtaga de mer eller mindre hos skendöde fin förra ställning, men hos werkligt döda pläga de qwarblifwa i den ställnina, hwari de blifwit författa genom ned: dragningen. 4:o. Öfwergjuter man ett hudställe med sjudhett matten, få uppkommer bränn: blåsa hos en skendöd. 5:o. Om man lägaer örat tätt till bröstet omkring 2 a 3 tum rakt under wenstra bröstwårtan, så bör hjertslag höras, om lifwet är qwar; dock objerver ras att dessa kunna wara mycket swaga, med flera minuters mellanskof; ifynnerhet äro de swaga, om läget är på ryggen. Man bör akta sig att ej anse pulsen i sitt eget öra för hjertslag hos den un: dersökte personen. 6:o. Öfre och främre delen af bröstet anses af Yttre delar längst bibehålla fäng: ligheten; derföre fan man med ett hett sern öfwerfara dessa partier då möjligen tecken till lif kan wisa sig om sådant ännu finnes. 1:0. Hos döde plägar gulnad uppe komma inuti händerna och under fötterna. j 80. Om man håller en skenrörs hand mot dagsljufet, få synes den mer ger nomsfinlia än på en död. Af ve anförda dödstecknen funna nog ett od annat fattas; god urskiljning och allwarlig wilja hjelpa tillräcklit att rätt bedöma förhållandet. Man bör allmänhet åtminstone ett a stwå dygn bibehålla den för död ansedde juti ett rum med ej för hög ej heller för låg wärmegrad (t. ex 15 a 16 grader Celsii) skulle titigt börjande förruttnelse