Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1865, sida 2

— hwarmed hade han gjort sig förtjent af så mycken lyda? Gång på gång ställde han henne framför fig, betraktade innerligt hennes milda, trogna, under tårar leende ansigte och kunde ej blifwa mätt att fe på henne. — NÅ, Maria, frågade herr Möller om aftonen wid bordet, har du förlåtit den gamle grobianen det hårda talet från gammalt sedan? — Sag hade ingenting att förlåta, herr fabrikör Möller, swarade denna och fattade den gamle herrns hand för att kyssa den. — Hwad nu då fabrikör Möller och berr ler! Det finnes endast en pappa Möller, fom i lyckligaste menniska på jorden, att få en sådan liten galant sonhustru. Kalla mig genast du och pappa, eljest tror jag att min pojke ej är god nog för dig och att du ärnar gifwa oss en korg. — Nå då, min gode, min käre, min åbdle far, jag tackar dig, fade Maria och föll ven gamle om halsen. — Tag inte illa upp, Henrik, sade denne, i det han, ej som komedipapporna, kysste Maria på pannan, utan gaf henne en smällande kyss på de röda, fylliga läpparne. — Men! ropade han, tom hit, du gamla, trogna själ, du stall också hafwa din del; der har du din dotter. Med dessa ord lade han Maria wid den gamlas hjerta, hwars ögon ej warit torra på twå timmar. — Och nu till måltiden! ropade herr MölHwad fom ej redan fatt, toa plats. Det mar en alav aftonmåltid, särdeles då champagnekorkarne smällde och man ropade leswe för de förlofwade. Sedan des ras brölloppsdag hade herr och fru Möller ej warit så glade och lyckliga. (Forts.)