Norrländska Korrespondenten – 6 maj 1865, sida 2

wid honom, Han slog upp ögonen. Ett ljufligt i tårar badadt ansigte lutade sig ned öfwer honom. — Maria! ropade han och flickan hwilade wid hans bröst. Och hennes tårar, heliga glädjetårar, flöto öfwer hans kinder. Det war Maria sjelf. Han slog fina armar omkring henne. Jngen fare ett ord. Arma fattiga språk, huru skulle du funna uttrycka hwad dessa twå ärla, trogna hjertan i detta ögonblid tände. Och de kringstående kände med dem. Ljudlösa stodo de der, ögonen fuktade af tårar, händerna hopknäppta fom till bön. — Låtom oss lemna dem allena, hwiskade herr Möller. Satta aflägsnade sig alla. Brukspatronen och hans fru jemte barnen fördes till de för dem iordniuggftällva rummen. Men Henrik och Maria höllo wars I andra fast omfamnade, fom fruktade de att de åter: ffulle förlora hwarandra. Henrik frågadå ej hur detta allt hade gått till, att den älskade nu hwilade wit hans hjerta och att hans far sjelf fört henne till hos I nom. Han hade henne, hwad mille han wäl mer? ; . Då den första förtjusningens storm war förbi, då båda slutligen hade lugnat fig och meddelat wars andra fina tänslor under de twå länga skiljsmessans år — huru flödade orden från bådas läppar! Och huru förwånades ej Henrit öfwer alla de underbara förändringar, som föregått med Maria. War den unga damen, som med så wackra, klara ord förmådde gifwa uttryck ät fina känslor, werkligen ten fordna Maria? Ja wisst, men förklarad, förandligad till ett wäsende af ädtare slag. Och detta wäsende älskade honom, hade lidit för Honom och skulle nu blifwa Hans