Fabrikören och Hushallerskan. (Forts. fr. N:o 34.) — Hyagliga grundsatser i sanning, utbrast mid sädana yttranden fru fabrikörskan. Och den arma Maria, hwem wet hwar hon är, hur det når henne, om bon liver brift eller ens lefwer? Att hon ej ffrif: wit oss till en enda gåna will ej behaga min. En gång, då fru Möller åter kommit in på detta thema och i ett anfall af sinneswekhet till och med utbrast i bittra tårar, sade herr Möller: — För Mariss skull kan du wara utan bekymmer. — Huru få? frågade fru Möller, högligen öf: werraskad. — Emedan Maria har det bra, swarade herr Möller fin fru. Jag känner hennes wistelseort feran någon tid, men af goda skäl har jag förtegat det för vig och Henrif och förbjuder vig också på det allwarsammaste att säga något af hwad jag nu meddelat vig åt Henrik. Innan fort ffall jag fjelj meddela honom hwad jag will att han skall weta; tillswitare är det bäst att han förblifwer i fin hittillswarande ofunnighet. Saken förhåller fia nemligen få att en ganffa hederlig karl friat till Maria, der hon nu befinz ner fig. Jag hoppas och önskar att hon tar honom. Jag hår för den händelsen lofwat henne en rik utftyrfel. Följer hon mitt råd, få har det här färlefspiuntet, fom gjort mig många sorger nått ett lyckligt slut. Nu tror fia Henrit kanske i sin öfwerdrifna fam wetsgrannhet bunden mid Maria. Ar hon bara en gång en annans bustru, få är han fri och fan göra hwad han will. Du inser således hur nödwändigt