Norrländska Korrespondenten – 29 april 1865, sida 2

( 1fg. — rs n 4 Fäbrikören och Hushallerskan. (Forts. fr. N:o 33.) J trots af hennes sällsynta förmåga att läsa och bennes outtröttliga ifwer, skuhe emellertid hennes för: ädlingsprocess ej hafwa gjort få raska framsteg, om ej hennes sträfwanden blifwit understödde och uppburne af en ren kärleks allsmäktiga känsla. Att blifwa Henriks kärlek wärdig, war det lysande mål, hwilket föreswäfwade henne som ledstjerna. Hon sträfwade till detta mål, utan sjelfwiska beräkningar, ty hon hade uppgifwit alla förhoppningar att få ega Henrik eller snarare, hon hade aldrig allwarsamt tänkt derpn. Hon hade älskat honom utan alla biafsigter, emedan det kommit fia få att det ej kunde wara annorlunda. Först genom Henriks far hade tanken på hand egande blifwit wäckt. Men föreställningen att hon ej kunde göra Henrik lycklig, förmådde henne att genast afstå derifrån, och tanken på att äfwen i gaynnsammaste falfet endast wara den tålda i Möllerska huset, war så odränlig för hennes sjelflänsla, att resignationen ej ens föll henne swår. Men om hon hade afsagt sig föremålet för sin kärlek, så hade hon dock ej afsagt sig sjelfwa lärleken. Hon hade åt honom sitt hjerta bes warat ett minne, fom hon höll heligt och fom hon eg nade en få mycket renare dyrkan, fom den helt och hållet war ett minne utan önskningar och förhopp: ningar. En såran kärlekskult har en underbart Yes nande och förädlande kraft. Endast hos fmaga och fänsloweka naturer ligger faran nära att den kan nrarta till förtärande swärmeri; men hos få allt ige: nom friska karakterer, som Marias, werkar den fom