Norrländska Korrespondenten – 29 april 1865, sida 2

————— — ———— 2——————————— SS Q -cO—i2 — att det dock warit mycket bättre, om man gripit in något mindre hårdhändt. Man hade ej bort handla få mot det unga folket, fom om man känt till deras ömma känslor för hwarandra. Man hade bort uns ver någon skicklig förewändning hafwa aflägsnat Mar ria ur huset, då hade högst sannolikt, som det skett i hundrade sådana fall förut, hela saken sakta upplöst fia af fig sielf. Men då man få godt fom jagat Maria på flytten, har hon i Henriks ögon fått en martyrs förtjenst och ökadt wärde. Herr Möller, som rätt wäl förstod att med detta man menades ingen annan än han sjelf, war wanligtwis mycket förargad öfwer sådant prat, icke för det att hans hustru hade orätt, utan emedan han kände att hon hade rätt. Men detta wille han dock ej meds gifwa, utan sade alltid att han ej ångrade att han handlat så, fastmer skulle han i lika fall handla på samma sätt. i — Jag är säter om, fade han, att Henrik en dag skall tacka mig för att jag afhållit honom från en oöfwerlagd gerning, fom ban eljeft fått ångra i hela sitt lif. — Och om han sörjer sig till döden, den arme gossen? plägade då fabrikörskan inwända. — Ja, hwarföre inte? Sådant der förekommer ju dagligen? Jag orkar inte höra sådant prat. Om han det kunde, så skulle jag ömka mig öfwer honom. För qwinnan kan och till och med bör kärleken wara det högsta. Men en man, fom helt och hållet uppgår i denna passion, är en erbarmlig stackare; hang be ftämmelfe ligger wida högre, och jag har alltid funnit att duktiga karlar aldrig betraktat kärleken såsom nås got annat än ett tidsfördrif. (corts.)