Norrländska Korrespondenten – 29 april 1865, sida 2

ett luttrving8och fortskyndningsmedel af den andeliga utwecklingsprocessen. Nionde kapit let. Men wi återwända till det Möllerska huset, som wi så länge förlorat ur sigte. Twå år hafwa förflutit sedan Marias förswinnande. Henrik har ej återfått sitt glädtiga finne, ehuru både far och mor gjort fig all upptänklig möda att upp: muntra honom. Det hade till och med gått stort till. i huset och folk hade skakat betänkligt på bufwudet, då de sågo gamle Möller, som eljest aldrig warit någon wän af stora sällskaper, gifwa talas på kalas och bal på bal. Der woro alltid wackra och älskwärda flickor i mängd församlade, af hwilka många gerna skulle lagt sin hand i den unge och hygglige Henriks. Men denne war lika wänlig mot alla, ty han wille ej förstöra alädjen för sina goda föräldrar, som ju endast för hans skuld gjorde alla dessa kostnader. För flera hade han till och med ett slags wälwilja och fann till och med ett nöje uti att samtala med dem; men att röra hans hjerta förmådde ingen. Flera gånger fö reslogos honom partier, som borde tillfredsställa den mest granntyckte. Henrik sade alltid att han ej wore emot att gifta sig, förutsatt att han funne någon, som behagade honom bättre än Maria. Det hade dock ej warit fallet med någon, som han hittills lärt känna, och att gifta sig med en flicka, som han ej kunde skänka hela sitt hjerta, ansåg han såsom samwetslöst, ty det wore att med wett och wilja göra en menniska olycklig. Den goda fabrikörskan gick sonens tillstånd myc: tet till hjertat och mer än en gång ljödo i hennes Ela: sgewisor öfwer Henriks sorgbundenhet icke otydliga för rebråelser mot hennes herre och man. Hon menade ö