Var-saug. Hvad det är skönt att litet vårluft få: Din spira Bore är nu sönderbruten — Du setat här så knarrig, kall och grå, att mången gång man har knappt vågat på, för din skull, näsan sticka utom knuten. Se huru blötskodd han nn traskar af. hör bara på hur det från gubben sqvalar, han skyndar på till en snart öppen graf, der han famntages af det blåa haf; han tar farväl af både berg och dalar. Ack gubben gråter! Afskedstårarne de rinna strida uti flod och bäckar, och Qvarnpatroner, Sågverksegare, åt gubbens öde utaf hjertat le, en räknar tolfter och den andre säckar. Hvad det är ljust likväl för kropp och själ, en molnfri vårdag få en titt-ut göra! Man blir purgerad ifrån topp till häl, man kan ej annat, än må riktigt vil; ej annat än, på lyrans strängar röra. Ja Gud ske lof, att PkGbus stigit upp i gyllne skrud, att nu en tid regera — Nu är man morgonfrisk, liksom en tupp: förtjust man lyssnar till den sångar-trupp af fåglar små, som våren annoncera. Och samma trefliga och fria dans, svart Egirs döttrar åter börja dansa; och Hertha binder på sin nya krans, ty äng och dal hon vill i vårens glans, med sina blommor än en gång bekransa. Jag helsar dig välkommen sköna vår; och tack för fordna lefnadsstunder, ljusa; du är dig lik, då jag här giktfull går, dock likväl ännu jag i mantal stårv, och kysser än en älskad Syrakusa. Ja, var välkommen du i alla fall, att lifva gubben och hans trötta sinne: mig kär och dyrbar du förblifva skall, för dig jag sjunger på min gamla trall; vi ha gemensamt månget barndomsminne. Men jag måst ut att fira vårens fest; ack den som finge gå i segelslupen, ty vsjön den suger ändå aldramestn, och Peliknarkarn smakar alltid bäst, när man blir vaggad på de blåa djupen. Sein tömmer jag, med glada vänner till, en skål för vårn, den ungdomsfriska, sköna, och önskar att den nästa året vill, bli tidigt vaken, att man kan en drill, för 1:sta Maj slå an uti det gröna. Ja, må den komma, litet mera varm, med mera sol uti den unga blicken! Ja, kom med blommor i ungdomlig barm. då skall jag slå omkring ditt lif min arm, då skall jag vrida än en gång på svicken. B. H 9 A