Norrländska Korrespondenten – 26 april 1865, sida 2

Fabrikören och Hushallerskan. (Forts. fr. N:o 32.) Jag såg omkring i werlden och märkte med förwåning att det ibland de genom förmögenhet och bilds ning gynnade klasserna funnos lika få många miftelåtna, lika få många olyckliga, fom bland de flags serna, hwilka mödosamt åto fitt bröd i sitt anletes swett. Den olika fördelningen af lyckans håfwor, som förut så uppretat mig, syntes mig nu i ett annat ljus. Jag såg ingen orättwisa mer deruti, utan en nödwändig och wis inrättning. Ju ljusare det blef i mitt hufwud, desto wekare och mottagligare blef mitt hjerta. Af menniskohataren blef en menniskornas wän och i naturlig följd deraf af den mot Gud knotande proletären en ödmjuk och trosglad kristen. Alla dessa under hade orden: den obildade tölpen mer: fat. Genom dem blef jag på willfarelsens omwäg förd till ljuset, till kärleten, till friden och till sanningen. — Jag bar, få flöt den gamle Kleman sin berättelse, få utförligt framlagt min lefnadshistoria, emer ban det ena förtroendet är det andra wärdt och emedan jag tror att den fan wara nyttig för er. Ni bar nu erfarit den första smärtan och den swider wärst. Men glöm den inte, jungfru; smärtan är just den tänslan, fom gör of; till fullfärdiga menniskor, och den menniskan, fom ifrigt föfer det goda, den länder alt till godo. Maria hade med spänd uppmärksamhet afhört herr Klemans berättelse. När han slutat, frägade hon: — Skulle jag kunna också blifwa bildad.