Norrländska Korrespondenten – 26 april 1865, sida 2

— Hwarför icke, swarade herr Kleman, jag war redan så gammal, om inte äldre, då jaa började läfa och wisste då mindre än ni nu wet. Dertill behöfs ingentina annat, än en ihärdig kärlet till wetande. Maria tea, men hennes ögon lyfte och i hennes själ arbetade föresatser och beslut. Wägen hade under dessa lärorika samtal med den gamle blifwit kort för henne, så att hon nästan förskräcktes, då herr Kleman, pekande på en arupp byngnader på något afstånd, sade: Ser ni, jungfru, der är målet för wår wandring. Åttonde kapitlet. Maria fann på brutet allt, såsom Kleman sagt. Hon mottogs af brukspatronen och hans fru såsom en längesedan bekant. Båda woro, med ett anfpråfå; löst vttre, mycket bildade menniskor. De twå älskliga barnen, som skulle anförtros åt hennes wård, slöto sig raskt till henne och woro få wälartade, att deras fedning blef för Maria en lätt och angenäm uppgift. Den blifwande guvernanten uppfattade sitt fall med allwar och samwetsgrannhet. Hon åtnöjde fig ej med att wara en omsorgsfull barnsköterska; hon förskaffade sig böcker, rörande barns fysiska och moraliska wård, och läste dem med ifwer. Hon lärde derigenom — — känna luckorna i sin egen uppfostran och bemödade sig ifrigt att afhjelpa hwad fom fattades. Liksom tonftmakaren, tog hon, då vagen ej rädte till, natten till hjelp för att läsa. J herr och fru Lindedorf fann hon passande per: j soner att gå henne till handa fom rådgifware och ler dare wid hennes studier. Afwen herr Kleman, som sjelf warit avtodidakt och oftare än eljest besökte Linz! dedorfska familjen, gaf henne mången wärdefull wink.