Fabrikören oc Hushallerskan. (Forts. fr. N:o 29.) — Gode Jacob, swarade hon, vin hyllning är mycket smickrande för mig; jag antager den och slår dig ifrån i dag till min riddare. Derpå gaf hon mig ett lätt flag på kinden och hoppade skrattande derifrån. J tetta ögonblick for det mia fom ett glödande jern genom hjertat. Jag kände mig omåttligt eländig, utan att meta hwarföre. Hjertats får hafwa det gemensamt med kroppens att de ej genast warseblifwas; först sedermera börja de att swida och blöda. Sorgsen smög jag mig upp på min kammare för att tänka öfmer hwad fom förefallit. Om aftonen war fremmande hos herrskapet. Hus jet war rikt ekläreradt och glada röster skallade öfwer till trädgårdsmästarehuset. Nyfikenheten dref mig ned i trädgården och upp i ett päronträd, från bwilfet jaa kunde öfwerse sällskapsrummet. Jag såg Rosa midt i kretsen af flickor och unga karlar. Hon tycktes berätta något lustigt, ty åhörare och åhörarinnor utbrusto allt emellanåt i skallande skratt. På en gång hörde jag helt tydligt mitt namn nämnas. Litgiltig för faran att bryta halsen af mig, kröp jag ut på en gren, fom sträckte fig mot fönstret till sällskapsrummet, få långt jug tunde, för att höra bättre och fe tydligare. Jag bedrog mia ej. Rosa metdelade sällskapet uppträdet i jasminsbäcken. Derwid härmade hon mina wenfterhändta rörelser oc skrattade derwid, få att tårarne runno utför kinderna. — Rosa, sade en af de unga damerna, öfwer den eröfringen kan du wara stolt.