skillnad, det mill föga den, fom i Rosas ögon ställde henne få högt öfwer mig, ej undanrödjas? Upppiften tycktes swår, men ej omöjlig. En brinnande önskan uppstod hos mig att tillegna mig detta något, hwaröfwer jag att börja med endast hade oklara före ställningar. Detta ögonblick war afgörande för mitt Lif, ty den nu wäckta wetgirigheten har aldrig lemnat mig sedan def. Då jag derefter fik en tjenst, ber gagnade jag hwarje ledigt ögonblick för att öfwa mig som gör det omöjligt för den ene att förskaffa sig bildningsmedel i öfwerflöd, under det en annan är hela sitt lif igenom dömd till oförwållad brist på bilds ning, ja, till djurets råhet. Men kunde denna åti läfa, ffrifma och räkna. Hwar jag kunde få tag i en bot läste jag den och fatt uppe hela nätterna, innan jag lade den ifrån mig. Dock ide endast i Höcfer, i naturen sjelf började jag att läsa. Jag sökte göra mig reda för alla företeelser i densamma. Då jag ej kunde hjelpa mig sjelf, frågade jag andra, fom woro kunnigare än jag, tills jag fick allt klart för mig. På detta sätt blef det allt mer och mer ljust i mitt hufwud; jag lärde tänka ordnadt, jag begrep allt bättre hwad bildning är; jag lärde till och med att ffilja äkta bildning från skenbildning och inse att Rosa ej egde ten rätta bildningen, eljest skulle hon ej behand lat mig få hjertlöst. Ty hwartill tjenar en bildning, fom ej gör menniskan kärleksfull mot fina likar och: aod, from och fann? Jag upphörde att afundas henne fin bildning. Med afunden förswann hatet, icke allenast till henne, utan öfwer hufwud till alla hennes likar. (Forts.)