— Jag är också stolt öfwer den, swarade Rosa, ty om mina behag fan uppflamma en få dum, obils vad tölp, fom min käre Jakob, till en färlefsförtlasring, med ackompaanemang af knäfall, då har jag wäl orsakaa3 att yfwas öfwer dem. Derpå följte nya skrattsalfwor och qwickheter. Hela sällstapet hade mycket roligt på min 2 En af herrarne kunde dock ej afhålla fia ifrån att säga: Mamsell, ni har drifwit ett arvymt spel med ett ärligt och uppriktigt hierta; ni har genom ett raffineradt totetteri förwridit hufwudet på den heder: lige gossen och kanske för alltid beröfwat honom tron ö på menniskor. Rosa drog axlarne i höjden, mumlade något om moralpredikanter och proponerade sorglöst en pant: lek — man lekte den tiden ännu pantlekar, emedan de unga den tiden mindre än nu förstodo sig på att leka med hjertan. Hwad fom widare skedde bekymrade mig ej. Jag klättrade ned ifrån trädet, skyndade till min kammare, snörade ihop min renjei och lemnade huset och byn ännu samma natt. Jag sprang som en förföljd ända till daaningen. Under detta stormande öfwer berg och dal stod jemt för mitt inre öga bilden af mig smjelf som en narr och den wälförtienta lexa jag fått. Jag war ond på mig fjelf, mindre på den unga flicfan. Likwäl frågade jag mig sjelf hwad det war för en egentlig skillnad emellan Rosa och mig. Jag war — hon hade ju fielf saat det — en obildad tölp och hon war bildad, om också endast i den mening, i hwilket ordet wanligtwis tages. Jag greps af en outsäglig afund och hat till alla bildade. Jag började att, få midt min swaga insigt räckte, tänka öfwer den olika fördelningen af lyckans håfwor,