Norrländska Korrespondenten – 19 april 1865, sida 2

gömd. Hon satte sig sedan, öppnade fin bok och bör: jade läsa fom wanligt. Men hon tycktes wara mtctet tankspridd; hon såg ofta upp och meft i den ritktningen, der jag stod gömd. Tidigare än wanligt slöt hon till boken och gick. På detta ögonblick hade jag länge med begärlighet wäntat. Så snart jag trodde henne tillräckligt långt borta, för att osedd af henne kunna lemna mitt gömställe, steg jag fram och ilade på en omwäg till jasminhäcken. Som en wansinnig störtade jag på den wissnande buketten och tryckte den till mitt bröst och mina läppar. Plötsligt hörde jag ett lätt buller och — Rosa stod framför mig. Stel af förskräckelse och oförmögen att tala, såg jag på henne. Ehuru jag war öswertygad att hon lyssnat på mig, märkte jag dock inget uttryck af harm i hennes drag; fastmer såg hon huldt på mig, under det hon sade: Har du, käre Jacob, icke sett till min blomsterbukett? Denna fråga war egentligen öfwerflödig, ty hon såg ganska wäl att jag höll den i handen. — Jag försökte att swara, fortsatte den gamle, men tungan nekade mig fin tjenst. Jag fortfor att beundrande stirra på henne, ty aldrig hade hon förekommit mig skönare. Hwarföre swarar du inte och hwarföre darrar du få, kära Jacob? frågade hon efter en liten paus. Hwad fom i detta ögonblick föregick inom mig wet jag inte; endast få mycket erinrar jag mig, att jag, utan att hafwa det för afsigt, sjönk ned på mine knän, höjde händerna liksom till bön och brast ut i orden: 7D, min fröken, få skön ni är.7 (öertsi