mar det fom om himmelen öppnat sig för mia, och jag gjorde mig då på allwar den frågan om wäl en of englarne kunde jemföras med henne i skönhet. Min största sällhet war att få betrakta henne genom tarushäcken, när hon fatt i jasminslöfsalen och läste. När jag ej fruktade att blifwa öfwerraskad af trädairdgmästaren, kunde jag stå der långa stunder orörlig och betrakta henne. Derwid klappade mitt hjerta och darrade mina lemmar, fom om jag hade begått ett brott. Hur lycklig war jag ej, när hon någon gång talade till mig eller till och med bad mia plocka en blomma åt fia. Hon tycktes hafwa märkt det intryck, fom hon ajort på mig, men ej fatta något misshag deraf, ty hon kallade mig tfäre Jacob, gode Jacob o. s. w. Detta gaf mig så mycket mer mod, som jag en gång wågade att lägga en wacker blomsterqwast på hennes älsklinasplats. Jag gömde mig bakom tarusbusken, för att se hwad hon skulle göra, när hon fann den. Jag hade ej länge warit der förrän Rosa kom och satte sia på sin wanliga plats i bersåen. Hennes blick föll på buketten, hon tog den, betraktade den uppmärksamt, såg sia sedan om, och det föreföll mig som om hennes blick ett ögonblick dröjde på det ställe af häcken, der jaa stod: sedan tog hon och fästade buketten wid sitt öröst. Denna ära, fom wedserfors min blomsterqwast, gjorde mig näftan wansinnig af glädje. Följande dagen hade jag en frisk bukett på samma ställe som dagen förut. Wid den wanliga tiden kom Roja. På afständ märkte jag redan att hon hade låtit min bukett fitta qwar. Då hon såg ven nya, tog hon den, betraktade den på alla sidor, log ännu män ligare än dagen förut och fäftade den wid bröstet i den gamles ställe, fom hon lade på bordet. Derwid föll en blid på vet ställe, der hon måste tro mig wara