Norrländska Korrespondenten – 15 april 1865, sida 3

af det goda klockarefolkets lyckönskningar, hwilket hade fattat tycke för Maria under de få dagarne af hennes wistelse i deras hus. Herr Kleman berättade för Maria under wägen att brukspatronen welat skicka en wagn för att hemta henne, men han — Kleman — hade i hennes namn afböjt det, emedan wägen wore så dålig och ejemn, att man beqwämare kom fram till fots. Dessutom wore afståndet ej så långt, och man borde hinna fram till middagen. Herr Kleman meddelade henne widare att han fatt hennes blifwande husbondefolk i kännedom om hennes förflutna lif till så stor del, som kunde wara nödwändigt, så att hon ej behöfde frukta att blifwa beswärad med ogrannlaga frågor. Häröfwer war Mar ria mycket glad, ty att säga fulla sanningen hwarföre hon lemnat sitt förra husbondefolk, wille hon ej gerna och med en osannning wille hon ej eller befatta fig. Wägen blef mycket kort för Maria, vå fonftmakaren förstod att på ett lika förståndigt fom underhållande sätt tala om en mängd saker, fom woro nya för henne. Maria war full af naiv beundran öfwer den enkla mannens stora kunskaper och kunde icke hålla sig ifrån att fråga hur han kommit till så mycket wetande. — Mitt wetande, sade den gamle, är hwarken widsträckt eller långt bort ifrån. För det lilla, jag kan kalla mitt, har jag att tacka min törst derefter och för den törsten har jag åter att tacka tre ord, som en gång sades mig och som inpräglade sig i mitt minne, som dittryckes med ett glödande jern. Dessa tre ord woro: den obildade tölpen. Jag will meddela er, jungfru, historien, fom jag ej berättat för någon; fans ske fan den wara er till någon nytta. (Forts.)