Norrländska Korrespondenten – 8 april 1865, sida 3

timmar efter det den eat rum. Herr Möller trodde på goda grunder att Maria anträdt fin resa med det jernwägståg, fom på morgonen afgått till bufmudftaden. Ett försök att resa efter henne, fom fru Möller i början mille, skulle således warit utan nytta, äfwen om man, hwiltet dock ej war händelsen, haft tillförs litliga antydningar rörande riktningen af ben wäg hon malt. Att sätta telegrafen i rörelse för hennes skuld tycktes likaledes ej passande, ty Maria hade ingenting förbrutit och kunde således ej ansättas. Maria hade endast ajort hwad herr Möller warit betänkt på att sätta i werket på annat sätt. Hon hade endast föres kommit honom, och om det å ena sidan gjorde honom ondt att ei kunna widare sörja för flickan, som endast stigit i hans attning, så insåg han å andra sidan att det hade fin fördel med fig att ej känna Marias wiitelfeort, emedan Henrik derigenom hindrades att bakom fina föräldrars rygg sätta fig iförbindelje med henne. Alt wäl öfwerlagrt, war derföre herr Möller mer alad än bedröfwad öfwer knutens lösning. Afwen fru Möller fogade fig efter hand i hans bewisnings gruns der, ehuru hon menade att det skickligaste hade warit att under någon god förewändning aflägsna Maria ur huset, utan att låtsa om att far och mor kände något om de ungas kärletshandel. Den enkla och rättframs ma frun hade ei orätt häruti, ty det är ibland fars ligt att uppskrämma ung kärlek, liksom det är farligt att plötsligt wäcka en sömnwandrare ur sömnen. En oskyldig, barnslig kärlek upplånar lätt derigenom till en förtärande passion. Så war det med Henrik. (Forts.)