nes önskan endast billig och lät henne få fom hon wille. Äfwen Henrik, som företagit sig en promenad utom staden i bergen, hade bringat sitt upprörda sinne till vo. Men till någon försakelse hade han ej kommit fom Maria, utan ftod faft sitt beslut att blifwa fin kärlek till Maria trogen tills han blefwe myndig. Dittills mille han foga fig efter fadrens wilja, fom han lofwat. Men sedan ropade det med tusen röster i hans hjerta: Maria eller ingen! Under det de båda unga sålunda hwar för fig och hwar på sitt sätt gingo till råds med fig sjelfwa, war äfwen herr Möller ej sysslolös. Ehuru han ej twiflade på upprigtiaheten af bådas försäkringar, war han dock för klok och erfaren att obetingadt förlita sig på att dessa löften skulle hållas. Han kände pasfionens makt och fruktade det förledande i i ett dagligt umgänge. Han infåg att det tagna steget endast mar halft, om Maria stannade i huset. Hon måste fåledes bort och mycket långt bort, på det allt tillfälle att fe hwarandra måtte betagas de unga. Men hwart skicka henne? Att stöta den unga, oerfarna flitan, för hwilken han lofwat draga faderlig omsorg, ut imerle den, likgiltig i hwilka händer hon fölle, det hwarken han wille eller kunde. Hon måste således till något bekant, pålitligt hus. Han samtalade härom om aftonen med fin hustru, men de båda makarne kunde ej komma till något beslnt. Byagande på ordspråket: kommer dag, kommer råd, uppsköts frågan till följande morgonen. Om båda wetat hwilket beslut Maria emellertid fattat, få hade de kunnat bespara sig allt Hufwudbry. . Femte kapitlet. Följande dagen war en orons och bestörtningens