Norrländska Korrespondenten – 8 april 1865, sida 2

0 NY Lä (KK) . — 2Ä 22 IN fd Fabrikören oc Hushallcrjkan. (Forts. fr. N:o 27.) Maria hare hittills älskat utan några egennyttiga beräkningar, med samma omisstänksamhet, hwarmed ett barn älstar en wacker blomma. Det samtal, fom nyss egt rum emellan henne och herr Möller, hade med vrå hand wäckt henne ur hennes paratsisiska tärletålyckas ljuswa drömmar. Nu war hon waken, nu föllo liksom fjäll från hennes ögon, nu såg hon framför sig engelen med vet flammande swärdet, fom wägrade henne att återwända i sitt Eden, nu såg hon fig an: sigte mot ansigte med werlden, med tess tusentals smärtor och bekymmer, och hon ryste för denna kalla, nyktra werld. Och just nu, då hon skulle försala, märkte bon först på allwar huru outsänliat hon äl: slate och blef älskad. O, tärleten är ide blind, fom ordspråket säger, ven är förunderligt skarpsynt och en mycket följorigtig tänkare. Henrits kärlet till henne måste hafwa förekommit hang far af ganska allmarfam beskaffenbet, emeran han höll ett få skarpt upp: trärante å fin sida nörwänrigt. O, hur jublade det icke ändå i hennes af smärta plågade hjerta, då hon fom till denna slutföljr. ÖHwad hon hittills endast förmodat och anat, ter: om hade bon un ett öfwertygante bewis. Oc det war herr Möller sjelf, fom lemnade ret. Huru? J det ögonblick, tå denna saliagörande wisshet låg uttalad för henne, skulle hon försaka? Hwar låg något berättigande för denna sordran på henne? Det kunde hon ej inse. Fadren hade uttalat ordet giftermål. Derpå hade hon hittills alls icke täntt. Men nu