Norrländska Korrespondenten – 8 april 1865, sida 2

det kände hon, kunde ingen jemföra sig med henne. Men war hennes kärlek lika lyckobringande för Hen vil? Hon trodde det, men det kunde wäl wara annorlunda, emedan hr Möller, den förståndige mannen, den billigt tänkande, wälwillige herr Möller, eljest ej sagt det. Men om Henrik werkligen wid sidan af en bil dad hustru skulle wara säkrare om lyckan än mid hen nes sida hwarföre skulle hon då ej gerna unna honom denna lyda? Emedan Hon sjelf skulle lida deraf? War det något skäl? År en kärlek, fom mer tänker på egen lycka än den älskades, en oegennyttig kärlek? Alltjå försakan Hon hade wäl lofwat herr Möller det. Men hwarför stretade hennes hierta få mycket deremot? Emedan hon war sjelfwisk. Sjelfwisk? Nej, det wille hon inte wara. O, Henrik skulle blifwa lycdlia, om också wid en annans sida, om också hennes hjerta stulle brista derwid. Hwad låg der för wigt på henne, den arma, obildade, föräldralösa flickan? Och nn tänkte hon på sin tidigt hädangångna moder, som wäl warit en simpel qwinna, men dock en god, öm moder. Hon tänkte på fin far, den råe arbetaren, men, rätts skaffne mannen, fom älskat henne så högt. Oh nu slöto hennes tårar ymnigare, de wore ej få bittra, de woro mildrade af hennes wemod. Hennes föräldrar, som nu blickade ned till henne från en werld, der det ej gifwes några hjertelidanden, skulle wara nöjda med henne. Och med bönen drog det heliga Iuanet, drogo dygdiga beflut, drog modet att förfafa in i hennes hjerta. Offret war fullbordadt. Ett fatta klappande på dörren uppskrämde henne. Det war en piga, fom fallade henne till måltiden. Men hur ffulle hon kunna wisa fia mid bordet med sitt förgråtna ansigte? Hon lät berj fru Möller att få stanna dagen öfwer i sin kammare. Man fann hens