Norrländska Korrespondenten – 8 april 1865, sida 2

tänkte hon derpå, nu utmålade hon för sig hur det skulle wara om hon finge wandra wid Henriks sida genom lifwet, om det wore hennes rättighet att älska honom som hans hustru, att sörja för honom, att lefwa i och för honom. Hwillet perspektiv af lyda öppnare ej denna tanke för henne! Och hwar låg wäl egentligen hindret för att denna sköna dröm kunde ölifwa werklighet! J hennes stånd såg herr Möller, det hade han sjelf sant, ingen anstöt och inte heller i hennes fattiadom. Dessa bruka dock eljest wara de wäsendtligaste hindern, fom ställa fia upp emot äl: skande bjertans förening. Då föllo henne herr Möllers ord i sinnet: Henrit är bilvad, du är det idel O, dessa ord hade ingräft sig fom ett brännmärke i hennes hjerta! Ja men hwad är då bildning? Ofta hare hon hört vet ordet, men någon tydlig föreftillning derom hade hon ej. Den arma wisste icke att bildning, själ, anda äro saker, hwilkas frånwaro ingen, som ej har dem, kan känna till. Henrit wisste mycket mer, hade lärt mycket mer än hon, det war henne wäl bekant, men det wille ej blifwa klart för benne att hennes kärlek blott för denna skillnads skuld — om någon annan skillnad hade hon ingen aning — skulle wara mindre i stånd att göra Henril lycklia, än någon annan, mer biltad qwinna. Någon annan! O, un kändes smärtan med dubbel tyngd hwila öfwer henne. Hen föreställte fig Henrik mid sidan af en annan, och med denna föreställning uppdykade en mängd fula känslor, fom hittills warit främlingar i hennes bjerta: swartsjuka, arnnd, till och med hat. Sa, hon hatade denna andra, hwilten det ffulle blifwa bejlärdt att njuta en lyda, till hwilken, fom det tycktes henne, hon ensam blifwit fallad. Skulle denna andra werkligen älska Henrik mer än hon? Det war omöjligt; i lärleken,