Norrländska Korrespondenten – 5 april 1865, sida 3

min son behagar dig. För tusan hakar! Wore iag flicka, få tror jag nog det skulle gå på samma sätt med mig Men min pligt fom far är att förja för att saken ej går widare. Att gifta er går inte och till något sämre är du för god. Alltså återstår ens daft — men derom i morgon. Gå nu och tag inte illa hwad en omtänksam far fagt dig. Maria git, men herr Möller blef länge sittande försjunken i tankar, i fin länstol. Fjerde kapitlet. DÅ Maria kommit upp på fin lilla kammare, tillfföt hon rigeln bakom fig, kastade fig på fin säng och begrof hufwudet i kuddarne samt lemnade sina tår rar fritt lopp. J hennes hjerta brusade smärtan IJhögt upp. Först woro de känslor, som genombäfwade henne, af ett förwirradt flag. Kärlek, stolthet, förödmjuxkelse, förtwiflan, försakelse, sedan åter wildt uppror stridde med hwarandra om wäldet. Alla tessa olika affekter förenade sig till en känsla af oändligt we, som likwäl upplystes, som det mörka åskmolnet, af alädjeblixtar. Hwem fan förklara sådana motsägelser? Hwem ut: forskar menniskohjertats underbara gåtor? (Forts.)